johannasofialouise

i samma stund som jag skrev prov om hur naturen förändras på grund av människans girighet, om att de människor som har minst skuld till detta kommer påverkas mest och om hur vi ska lösa det problem genom att skriva på avtal och lösa ekvationer, var det väldigt, väldigt många människor som fick sina liv förstörda av just detta. det spelar verkligen ingen som helst roll hur många avtal som skrivs, hur mycket försvar man på bygger upp, hur många mediciner som forskas fram, hur många terrorister vi fångar eller hur många proffesorer som siar om framtiden, vi kommer aldrig bli starkare än naturen, vi kommer aldrig kunna kontrollera den, aldrig exakt veta nästa steg. därför sticker jag som vanligt ner huvudet i sanden och vägrar se bilden på nu och då, på människors förtvivlade ansiktet, bilder på naturen som utan någon som helst respekt eller förståelse för människans kunskap, resurser och avtal dränker allt den kommer åt.
jag klarar inte av att se någonting som är alldeles för stort för att ta in och som får mig att känna mig så väldigt väldigt liten och betydelselös.

förresten så kan väl alla ni som är thailand sluta skriva att ni mår bra...vi vet det, eftersom ni är i thailand och inte i japan!