johannasofialouise

Jag har för första gången någonsin gråtit till ett blogginlägg.
jag har visserligen grinat många gånger den här veckan,
det är dagarna veckan innan den där veckan, ni vet. nu
tror jag att jag grät mest för att jag läst det vackraste och mest ärliga
som finns. jag grät för att jag aldrig skulle vara så ärlig, bara i hemlighet,
för den hon skriver om.

jag fick ett väldigt kärt återbesök i helgen, faktiskt ett väldigt ärligt sådant,
någonting gick nog fel ändå så jag försökte ställa det
 till rätta idag, det gick inte men jag hoppas den vet i allafall.
men för säkerhets skull ska jag säga det
igen.

jag går och lägger mig under täcket och vinglar

jag vill hit igen redan nu, fem minuter innan jag ska gå.

att det är trist att vara ensam. att man kan sakna mig då.
att, om du bara blundar ofta, så blir du nog kär i mig

men hon hjälper mig skrapa av honom

för jag är hon som står bakom ryggen och tar emot då han faller,
och aldrig hon som han står ansikte mot ansikte med.